Gallring och den långa svansen

Gallringsdebatten skapar onödig rädsla på biblioteken, snart vågar man inte gallra, och inte prata om det heller. Men det är növdvändigt att gallra bestånden, och det behöver inte vara kontroversiellt. Det är en del av biblioteksvardagen, precis som att köpa in böcker. Alla bibliotek gallrar mer eller mindre regelbundet för att få plats med nyheter. Man tar bort gamla, slitna böcker, inaktuella fackböcker och dubbletter av romaner som inte längre är så efterfrågade. Det finns en stor förståelse för det. Kontroversiellt blir det först när man marknadsför gallringen som en nyhet, och sätter mått på hur mycket som ska bort.

Biblioteken sparar oerhört mycket böcker. När det gäller sista exemplaret av en titel är biblioteken restriktiva. Därför växer antalet titlar i bestånden år från år. De tolv samverkande Selma-biblioteken i Värmland har 300 000 titlar, varav 50 000 i det aktiva beståndet. Som jag skrev om tidigare kostar omvårdnaden för magasinstitlarna en miljon kronor om året. Och då är det inte skötsel av det fysiska exemplaret eller lokalkostnad. Nej det är bara katalogkostnaden det handlar om.

Lånas magasinstitlarna mer nu när de exponeras på Internet? Gäller "den långa svansen-teorin", dvs många utlån av enstaka magasinstitlar ger mer lån än det nya? Nej så är det inte alls. Gamla titlar har väldigt få utlån från folkbiblioteken, trots att de är i kraftig majoritet. Därför räcker det med ett exemplar av de allra flesta titlar för ett ganska stort upptagningsområde. Därför gäller det att fortsätta gallra trots upprörda medieröster. Att eftersätta gallringen skapar problem.