Talböcker

För många människor är det enklare att lyssna på än att läsa en bok. Samhället tycker att det är självklart att människor som vill läsa en bok ska ha fri tillgång till boken via ett bibliotek. Men om man hellre vill lyssna till en talbok, då måste man definiera sig som funktionshindrad. Många lyssnar på det växande beståndet av ljudböcker, men där finns långt ifrån allt. TPB har 70 000 talböcker som varje bibliotek snabbt kan ladda ner. Det är en enorm tillgång. Varför är det så svårt att nå ut med dessa böcker? TPB skriver i sin utmärkta Framtidsstrategi som är från förra året:
"Bland befintliga låntagare av talböcker på Sveriges bibliotek utgör i dag personer med synskada 65 % och personer med läs- och skrivsvårigheter 20 %. Den största skillnaden mellan antalet faktiska användare och målgruppens storlek finns inom gruppen personer med läs- och skrivsvårigheter i åldersspannet 20-65 år. TPB tolkar detta som att TPB och biblioteken i Sverige är framgångsrika med att nå personer med synskada men behöver bli betydligt bättre på att nå personer med läs- och skrivsvårigheter."

Biblioteken lär nå 1,5% av dem mellan 20 och 64 år. Jag tror att de flesta vuxna med läs- och skrivsvårigheter har lärt sig att läsa, och definierar sig därför inte som funktionshindrade. Man tycker bara att det är jobbigt att läsa en bok. Det kan väl knappast vara bibliotekens uppgift att tala om för 400 000 svenskar att de är funktionshindrade för att därefter tillåta lån. Förr var det lite generösare syn på utlån av talböcker. Men nu måste varje talbok inledas med ett hot om paragraf 17, och att överträdelser beivras. Skulle vi inte kunna få slippa den inledningsfasen och värdera konsten att lyssna lika högt som konsten att läsa? Vem vågar annars låna?